elvalina

Jag har lite idéer i dessa kristider.
Det bästa vore ju om banker och andra slutade placera påhittade pengar på börsen (det var tydligen inget fel så länge folk gick plus... Trodde någon verkligen att ALLA kan tjäna pengar på börsen? Om någon vinner så förlorar någon annan, det är det som är hela grejen! Ni gav er in i leken! Ville ni inte riskera att förlora era pengar så förvara dem under madrassen!)

Men också att vi så långt det är möjligt inte låtsas om att krisen är här! Slutar vi köpa saker så måste företagen som producerar dessa dra ner på personal -så gör vi oss själva arbetslösa. (Ja, jag vet att vissa företag sparkar folk fast de inte ens går back. Mycket vill ha mer och helvete blir aldrig fullt! Allt för att direktörerna ska få mer i sin egen plånbok)

Nu till min bästa idé (tycker jag själv) Vi delar på jobben som finns! Nu har jag arbetat några år, så då kan någon annan ta över mina jobb. Så kan jag vara ledig ett tag utan att få en massa straff för att jag säger upp mig själv. Ett av vårt största problem i Sverige är att vi har en massa människor som jobbar fast de inte vill SAMTIDIGT som vi har en massa människor som mår dåligt för att de inte har något jobb. Vi har en drös med 40- och 50-talister som vägrar släppa sina arbeten, trots att de vantrivs. Bara för att de börjar bli till åren. Man gör ett mycket dåligt jobb när man inte trivs med det man gör. Det är ju mycket bättre att vi turas om med jobben som finns. Om man utbildar sig till något, men sedan får vänta i sju år på att få börja jobba som det hinner man ju glömma en hel massa och hinner bli osäker. Vi slutar tvinga människor att flytta till jobb, utan de kan välja själva. Ingen familj ska tvingas splittras pga jobb. Vi har en skyldighet att se till att alla barn lever i trygghet. Vi slipper sjukskrivningar av människor som bränner ut sig och vi slipper vård och mediciner till människor som mår dåligt av att de inte har jobb.

Jag hade läst någonstans att män i  medelåldern blir mer tagna på allvar inom sjukvården. I veckan fick jag det bekräftat i verkligheten...

I måndags vaknade jag och allt runt omkring mig snurrade. Jag kunde inte kliva ur sängen på en timme. Väl på jobbet berättar en kollega att hans vän (en man i medelåldern) haft samma symptom (förutom att det tog honom 2 timmar att kliva ur sängen) och kontaktat sjukvården som direkt skickade honom till en sjukgymnast som skakade kristallerna i öronen på rätt plats. Jag drog mig för att kontakta sjukvården eftersom jag (när jag väl tar steget och tar kontakt) brukar bli bemött med en klapp på huvudet. Men eftersom jag nästa dag fortfarande var yr och inte alls mådde bra fick en annnan kollega mig att ringa till sjukvården. Hon är sjuksköterska och såg ju mycket väl att jag inte var som jag borde. När jag väl kom fram så fick jag prata med en kvinna och när jag berättade att jag vaknat och allting snurrade och att det tog en timme att ta sig ur sängen svarade hon så här: "Livet går upp och ner. Det är inte kul att kliva ur sängen varje dag!"
Sedan frågade hon om min kroppsbyggnad och sa att det nog bara var lågt blodtryck. När jag svarade att jag ofta har legat på gränsen till för högt blodtryck sa hon åt mig att dricka vatten och äta ordentligt. Jag tackade för hjälpen (jag inte fått) och lade på. Efteråt var jag helt knäckt och min kollega (sjuksköterskan) blev riktigt upprörd och ringde upp kvinnan igen. Hon läxade upp kvinnen en stund och när jag sedan fick prata med kvinnan igen sa hon att det blivit ett missförstånd. Jaså? När då? Hur då? Jag fick tid hos en distriktsköterska som efter att ha kollat mitt normala blodtryck och min höga vilopuls som låg på 104 direkt skickade mig vidare till en läkare.

Jag undrar stilla. Fick medelåldersmannen också till svar att livet går upp och ner och att det inte är kul att kliva ur sängen varje dag? Eller är det bara vi unga  kvinnor som bara klivit ur sängen ca 11 500 ggr som behöver upplysas om detta?

nu vet jag vad jag vill bli fotograf självständighet osocialt socialt ibland skapa och sedan ska jag sätta ihop mina dikter och bilder till en bok så vips blir jag egentligen författare

Min vän Caroline ger mig preststionsångest. Hon skriver så jävla roliga bloggar att jag blir matt bara av att tänka tanken på att jag ska försöka få till nåt lite käckt och småtrevligt jag med nån gång ibland. Men det blir aldrig ens hälften så roligt när jag skriver. Jag fattar inte hur hon får till det, för till och med när hon tjurar som mest och gnäller över i-landsproblem så är det hysteriskt roligt att läsa. Och självklart skrattar jag högt när hon snubblar, klantar till sig och slarvar bort grejer samt när det händer en och annan trevlighet där borta i skogarna. Vad är hemligheten? Att inte tänka så mycket och försöka vara rolig? Att inte ta sig själv på sånt jävla stort allvar utan bjuda på sina misstag och opräktighet? Jag tror det enklaste skulle vara att bara vara Caroline. Är det dyrt med kroppsbyte?  



   

upptäckte precis att klockan är halv nio
tvingade upp mig själv för en halvtimme sedan eftersom jag trodde att klockan då närmade sig tio
jaja det finns väl nåt gott med det också? dagen borde ju bli längre
men nu fattar jag varför jag var så himla trött

jag började känna igen filmerna
men insåg sedan att det bara var de första fem minutrarna,
de som visar sig strax innan jag somnar på kvällen
Det är min nya insomningsdrog -sätta på en film och somna innan anslaget är slut

jag undrar vart jag är på väg
och vem det är som styr
är det lyckans vind?

börjar ledsna på att alla mina texter nuför tiden har en smak av sorgsenhet
men det är väl det som ger kreativitet hos en äkta konstnär?
känner mig dock inte så äkta
kanske är det bara 30-års krisen som gör sig påmind?
eller att jag står i ett vägskäl och det är jag själv som skriver vägskyltarna?

idag ska här städas och sorteras och letas
efter sådan där papper

ska söka en danskurs
men först ska jag söka rätt på mina betyg

Allt jag kommer i kontakt med för tillfället går sönder...
Det började med att bilen kollapsade igår. Motorn kokade och jag höll på att frysa sönder.
I natt råkade jag ha ner syrrans vattenglas i sömnen. Det gick naturligtvis i tusen bitar och en pöl av vatten spred sig över golvet. Helt sömndrucken som jag var, försökte jag ta reda på det värsta vattnet för att försöka förhindra vattenskada i syrrans nya lägenhet. Jag trampade på en glasbit och plötsligt fanns det blodspår på golvet också. Och int gjorde det! På morgonen återstod att dammsuga rent golvet, men först behövde jag lite kaffe. För att kunna brygga kaffe behövde jag diska och lyckades demontera syrrans diskmedelshållare av senaste design. Pengarna på min mobil började tryta så jag lånade syrrans telefon. Den funkade första samtalet, men sedan gick det inte att ringa längre. Varken in eller ut. Jag hade inte heller hunnit få i mig kaffet. Nu behövde jag kolla lite tider på nätet för att kunna åka till den verkstaden som tyckte att mitt problem med bilen lät som ett dyrt och tidskrävande arbete -SUCK! Lyckades med mina sista pengar på kortet få tag på min mor som lovade hjälpa mig med biltransporten -TACK!. Nu skulle dammsugaren fram! Det visade sig att den stod längst in i städskåpet och hela skåpet var packat som ett plockepinn. På nåt underligt vis lyckades jag rädda en lampa, en sophink, en skurmopp och andra förpackningar som ramlade ner på en gång när jag försökte krångla ut dammsugaren. Vilken syn! Det kändes som om jag plötsligt fick sjutton armar. Till min förvåning ramlade ingenting i golvet och gick sönder. Efter detta behövde jag gå ut på nätet igen. Det gick plötsligt inte! Jag kände inte för att syrran ska komma tillbaka till sin lägenhet och upptäcka att ett glas, en diskmedleshållare, telefonen OCH internet var ett minne blott. Jag kröp runt och petade på alla sladdar och dosor jag kunde hitta eftersom det inte kunde bli värre. Och plötsligt kunde jag hålla med min mor om att det naturligtvis inte var hennes fel att min dator slutade fungera när hon bara dragit ut en sladd -självklart var det mitt fel. Även om jag vid tillfället befann mig över 20 mil därifrån. Det sista jag gjorde var att diska morgondisken. Då gjorde jag sönder YTTERLIGARE ett glas!

Det var länge sedan jag hade en sån här period där allt jag rör vid går sönder. Det är alldeles precis två år sedan. Då gick allt sönder. Särskilt nya, dyra och viktiga saker som gitarrer, klockor och förhållanden...

Det är dyrt att vara olycksdrabbad. Och tidskrävande. Och energitömmande. Och tråkigt.

mitt liv känns som en karusell som virvlar runt alldeles för snabbt
och jag kan inte få den att stanna
jag har själv köpt biljetten och satt mig i vagnen
och jag tjöt av skratt strax innan jag började må illa

den glada melodin har hakat upp sig
och skriker hysteriskt i mina öron
jag behöver lugn och ro
en stillsam öl och salta popcorn

och mitt i allt detta lyser dina bruna ögon
och får mitt inre att börja brinna
dina andetag är det lugnaste jag vet
och får min karusell att långsamt tappa fart

dagens fem snabba i jultema

Idag stod  det att läsa ett en 26-årig man inte kunde hålla sig när han såg en kvinna gå förbi .
  – Snygg rumpa, sa han.
  Då hoppade tio personer på honom och slog sönder honom.

"Förskräckligt" kanske många tänker vid första anblicken, men har ni tänkt på följande?
Hur var mannen byggd? Brukar han slåss på sin fritid? Hade han talat, kanske rent av någon gång skrytit över sin förmåga att slåss?

Är ni helt säkra på att han inte ville bli sönderslagen av tio stycken samtidigt? Har han nån gång slagits med fler än en? Var det nån som hörde att han sa nej? Var han berusad? Vad betydde egentligen kommentaren han fällde strax innan? Kan den rent av ha uppmuntrat till slagsmål? Är ni säkra på att han inte orsakat blåmärkena själv? Han kanske ville ha uppmärksamhet? Var det inte så att han visade sina muskler? Var han tillräckligt hjälplös? Var han tillräckligt nykter eller tillräckligt onykter?

Du kanske undrar om det spelar någon roll? Inte finns det väl någon som VILL bli påhoppad och sönderslagen av flera personer samtidigt? Jo, ibland spelar alla dessa omständigheter roll, märkligt nog... Tjej efter tjej blir ifrågasatt efter gruppvåldtäkter. Och gång på gång blir förövarna frikända... För de kunde ju inte veta säkert att denna tjej inte ville bli påsatt av ett okänt gäng med män i dubbla storleken och ålder. Slagsmål, rån och liknande tas det för givet att ingen vill råka ut för... Men gruppvåldtäkt?

Vad är skillnaden? Jo, han har en snopp mellan benen och de flesta av hans blåmärken sitter utanpå kroppen. Annars är det ingen större skillnad på honom och alla tjejer som helg efter helg blir utsatta för gruppvåldtäkter. Men deras förövare frias, för hon ville nog egentligen?! Eller?

men tankarna har låst sig och känslorna har fastnat i en vinkelvolt
det roterande hjärtat slår hårt och fort samtidigt som det har slutat slå hos mig
och världen existerar i ett kaos och endel vägrar erkänna att vår livsstil kan påverka jordens klimat och det känns mer som en naiv ursäkt för att kunna fortsätta leva ett egoistiskt och ensamt liv där vi inte på något sätt påverkar varandra
gör det oss lyckligare 
att erkänna oss så obetydliga
för jorden
för varandra
vi växer med ansvar
ansvar gör oss starka
det ger oss också val

vill vi att jorden ska fortsätta snurra
eller räcker det att jorden snurrar så länge som vi själva roterar levande
 

Magsjuka härjar runt knuten och jag bestämde mig för att bunkra upp med det som Karlsson på taket kallar för Kuckelimuckmedicin ifall den skulle välja mig som nästa offer. Tove Jansson har samlat några alster i en volym med titeln "Allt som är gott är bra för magen" och med de orden klingande i mina öron tog jag cykeln genom byn för att göra helgens konsumeringsuppdrag.

Egentligen var det toapappret som lyste med sin frånvaro som fick mig att komma ur dagens seghet och bege mig mot bebygda områden. Jag har dessutom försökt göra paj i några dagar, men äggen tar hela tiden slut och senast de tog slut var i morse när jag gjorde min frukostomelett.

Jag hade ingen som helst uppfattning om tid och rum, men när konsumpersonalen låste dörren mitt framför näsan på mig så att jag inte kunde komma in så förstod jag att timmen var slagen. Det var bara att bege sig till den andra affären som finnes i byn.

Väl inne i affären plockade jag på mig saker som jag skulle ha till mina ägg. Men väl framme vid ägghyllan stannar mitt konsumerande av sig. Jag kan inte se skymten av några ekoägg någonstans! Då flyger Evil i mig och jag stegar fram och hugger närmaste personal. Jag frågar inte OM de har ekologiska ägg. Jag frågar VAR de behagat placera dem eftersom de inte syns till bland de andra äggen? Det blev en ganska lång utlÄGGning om att de nog hade haft ekologiska ägg någon gång och blabla

Naturligtvis ledde inte konversationen till att några ekologiska ägg infann sig i affären, men jag hade i alla fall följt min skyldighet som konsument och visat mitt ekologiska intresse när det gäller ägg. Vissa dagar känns t.o.m. vardagsval som oövervinnerliga hinder och nu var mitt val oekologiska ägg eller inga ägg över huvud taget. Efter en stunds velande vann hjärtat och jag tågade ut ur affären med famnen full av varor, men utan några ägg. Tyvärr utan toapapper också...

åh, vad jag längtar efter något sött som smälter på min tunga

jag frågade hur hon mådde och redan innan hon svarade så visste jag att jag inte hade tid för något annat svar än "bra" och jag hann tänka tusen tankar och kände att jag fortfarande var kissnödig. Jag hann bli förbannad på mig själv och alla andra stressade människor som inte har tid för sina medmänniskor... och jag hann tänka att jag skulle säga att jag bara behövde kissa, att jag sen skulle ha all den tid hon behövde, att jag hade tid för att lyssna på henne sen... OM hon behövde. Sedan svarade hon att hon mådde bra och jag övervägde i en sekund att fråga om det verkligen var sant, men sedan log jag lite och sprang vidare... 

men min kusin har 1876 i sin mailbox...