ett blogginlägg i halvåret borde jag lyckas klämma ur mig
Därför har jag tvingat mig själv att sätta mig ner och skriva ner lite tankar som virvlar omkring i fullständigt oordnat virrvarr.
För mig är det humöret som styr antal bloggar om året tror jag. Humör och väder.
Framför allt orken och inspiration som båda emellanåt lyser med sin frånvaro.
Sen var det det här med ämne att blogga om. Vad som är tillräckligt intressant och viktigt för att jag själv ska vilja skriva och andra att vilja läsa. Och jag önskar så att jag kunde få folk att skratta, fundera och reagera och detta helst samtidigt. Visst stöter jag dagligen på fantastiska saker som gör mitt liv till ett äventyr och helt otroligt spännande för mig, men hur många tycker egentligen att det är intressant att jag t ex råkade köpa kokkaffe till brorsan och att hur vi än brygger det så ser det ut som the eller att jag hade ett intressant samtal med främlingar härom natten?
Ja, det är just det. Att vissa människor kan få vilket ämne och vilken händelse som helst att verka fruktansvärt intressant och angeläget. Jag tillhör inte den sorten. Jag tillhör sorten som lärde sig att det är fult att ljuga och att alla roliga saker kallas synd och är något man ska passa sig för.
Sen växte jag upp och lärde mig att man får ljuga, men inte fara med osanning och att det är mest synd om människor som tycker att andra lever i synd. Hur blir man en bra bloggare med den bakgrunden?
Han bad väl om det?
– Snygg rumpa, sa han.
Då hoppade tio personer på honom och slog sönder honom.
"Förskräckligt" kanske många tänker vid första anblicken, men har ni tänkt på följande?
Hur var mannen byggd? Brukar han slåss på sin fritid? Hade han talat, kanske rent av någon gång skrytit över sin förmåga att slåss?
Är ni helt säkra på att han inte ville bli sönderslagen av tio stycken samtidigt? Har han nån gång slagits med fler än en? Var det nån som hörde att han sa nej? Var han berusad? Vad betydde egentligen kommentaren han fällde strax innan? Kan den rent av ha uppmuntrat till slagsmål? Är ni säkra på att han inte orsakat blåmärkena själv? Han kanske ville ha uppmärksamhet? Var det inte så att han visade sina muskler? Var han tillräckligt hjälplös? Var han tillräckligt nykter eller tillräckligt onykter?
Du kanske undrar om det spelar någon roll? Inte finns det väl någon som VILL bli påhoppad och sönderslagen av flera personer samtidigt? Jo, ibland spelar alla dessa omständigheter roll, märkligt nog... Tjej efter tjej blir ifrågasatt efter gruppvåldtäkter. Och gång på gång blir förövarna frikända... För de kunde ju inte veta säkert att denna tjej inte ville bli påsatt av ett okänt gäng med män i dubbla storleken och ålder. Slagsmål, rån och liknande tas det för givet att ingen vill råka ut för... Men gruppvåldtäkt?
Vad är skillnaden? Jo, han har en snopp mellan benen och de flesta av hans blåmärken sitter utanpå kroppen. Annars är det ingen större skillnad på honom och alla tjejer som helg efter helg blir utsatta för gruppvåldtäkter. Men deras förövare frias, för hon ville nog egentligen?! Eller?
jag vet att jorden snurrar
det roterande hjärtat slår hårt och fort samtidigt som det har slutat slå hos mig
och världen existerar i ett kaos och endel vägrar erkänna att vår livsstil kan påverka jordens klimat och det känns mer som en naiv ursäkt för att kunna fortsätta leva ett egoistiskt och ensamt liv där vi inte på något sätt påverkar varandra
gör det oss lyckligare
att erkänna oss så obetydliga
för jorden
för varandra
vi växer med ansvar
ansvar gör oss starka
det ger oss också val
vill vi att jorden ska fortsätta snurra
eller räcker det att jorden snurrar så länge som vi själva roterar levande
vi stressar vidare
jag frågade hur hon mådde och redan innan hon svarade så visste jag att jag inte hade tid för något annat svar än "bra" och jag hann tänka tusen tankar och kände att jag fortfarande var kissnödig. Jag hann bli förbannad på mig själv och alla andra stressade människor som inte har tid för sina medmänniskor... och jag hann tänka att jag skulle säga att jag bara behövde kissa, att jag sen skulle ha all den tid hon behövde, att jag hade tid för att lyssna på henne sen... OM hon behövde. Sedan svarade hon att hon mådde bra och jag övervägde i en sekund att fråga om det verkligen var sant, men sedan log jag lite och sprang vidare...
kusin antiinflammatorisk
jag har bara varit kär i kärleken, tror jag...
Vart ska jag? Och varför har jag slutat drömma?
jag har helt enkelt inte tid med stresshantering
jag är inte en av dem (tror jag inte)
men jag kan inte minnas att jag försökt att bevisa det...
eller jo, jag har ju försökt...
men jag har väl inte lyckats bevisa det... ännu...
kanske är det mer så här att jag inte klarar av att göra nånting om det inte är under stress, men jag tror inte för den skull att jag funkar bättre
Alltså jag tror att jag skulle funka bättre om jag inte gjorde allt under stress, det är bara det att jag aldrig lyckats göra nånting utan stress... än...
det var något med att det smakade höst och doftade blöt katt...
och jag känner mig lika vissen som jag ser ut
Människosortering känns vanligare än sopsortering och fildelning verkar rubriceras som allvarligare än pedofildelning som gör mig lika arg som atomdelningens spridning över jorden
Några verkar desutom vilja ha patent på receptet "att-kunna-förgöra-världen-i-en-enda-smäll-en-gång-för-alla"
Åh, vad jag önskar att fler ville lösa världsfreden, istället!
Att det fanns fler som ville skapa små ljus av hopp, rättvisa och gemenskap för att
motverka hinder, rädsla och ondska...
Jag efterlyser mer kärlek och respekt!
Detta anpassningssamhälle är inte mitt drömställe...
idag är jag lite upprörd över att vårt samhälle gör så många funktionshindrade helt i onödan
maktmissbruk
Jag är rädd för maktmissbruk
och att den lilla människan ska sluta tro på sig själv!
Att vi allihop ska underordna oss makten och bli inneslutna i våra skal...
mitt alldeles egna universum
Tankarna är i kaos mitt i mitt elldeles egna universum av vakuum och jag är inte rädd för ensamheten eller storheten eller evigheten. Jag är rädd för ondska och likgiltighet och avund. Jag äger bara mitt hjärta och om jag blir vad jag äger så är jag rik, men sårbar... Sårbarhet gör det möjligt att älska, men jag har bara varit kär i kärleken själv och aldrig älskat på riktigt. Så då kanske jag inte är så naken och sårbar som jag önskade? Vi klamrar oss fast vid det som vi tror ska göra oss lyckliga. Och vi jagar lyckan så intensivt att vi glömmer att leva. Jag vill blunda för det som är hemskt, men om jag vågar öppna mina ögon så får jag kanske ett ögonblick i min hand. Ett ord på min tunga och tankar som vågar känna. Doften av liv...