elvalina

nu vet jag vad jag vill bli fotograf självständighet osocialt socialt ibland skapa och sedan ska jag sätta ihop mina dikter och bilder till en bok så vips blir jag egentligen författare

upptäckte precis att klockan är halv nio
tvingade upp mig själv för en halvtimme sedan eftersom jag trodde att klockan då närmade sig tio
jaja det finns väl nåt gott med det också? dagen borde ju bli längre
men nu fattar jag varför jag var så himla trött

jag började känna igen filmerna
men insåg sedan att det bara var de första fem minutrarna,
de som visar sig strax innan jag somnar på kvällen
Det är min nya insomningsdrog -sätta på en film och somna innan anslaget är slut

jag undrar vart jag är på väg
och vem det är som styr
är det lyckans vind?

börjar ledsna på att alla mina texter nuför tiden har en smak av sorgsenhet
men det är väl det som ger kreativitet hos en äkta konstnär?
känner mig dock inte så äkta
kanske är det bara 30-års krisen som gör sig påmind?
eller att jag står i ett vägskäl och det är jag själv som skriver vägskyltarna?

idag ska här städas och sorteras och letas
efter sådan där papper

ska söka en danskurs
men först ska jag söka rätt på mina betyg

Allt jag kommer i kontakt med för tillfället går sönder...
Det började med att bilen kollapsade igår. Motorn kokade och jag höll på att frysa sönder.
I natt råkade jag ha ner syrrans vattenglas i sömnen. Det gick naturligtvis i tusen bitar och en pöl av vatten spred sig över golvet. Helt sömndrucken som jag var, försökte jag ta reda på det värsta vattnet för att försöka förhindra vattenskada i syrrans nya lägenhet. Jag trampade på en glasbit och plötsligt fanns det blodspår på golvet också. Och int gjorde det! På morgonen återstod att dammsuga rent golvet, men först behövde jag lite kaffe. För att kunna brygga kaffe behövde jag diska och lyckades demontera syrrans diskmedelshållare av senaste design. Pengarna på min mobil började tryta så jag lånade syrrans telefon. Den funkade första samtalet, men sedan gick det inte att ringa längre. Varken in eller ut. Jag hade inte heller hunnit få i mig kaffet. Nu behövde jag kolla lite tider på nätet för att kunna åka till den verkstaden som tyckte att mitt problem med bilen lät som ett dyrt och tidskrävande arbete -SUCK! Lyckades med mina sista pengar på kortet få tag på min mor som lovade hjälpa mig med biltransporten -TACK!. Nu skulle dammsugaren fram! Det visade sig att den stod längst in i städskåpet och hela skåpet var packat som ett plockepinn. På nåt underligt vis lyckades jag rädda en lampa, en sophink, en skurmopp och andra förpackningar som ramlade ner på en gång när jag försökte krångla ut dammsugaren. Vilken syn! Det kändes som om jag plötsligt fick sjutton armar. Till min förvåning ramlade ingenting i golvet och gick sönder. Efter detta behövde jag gå ut på nätet igen. Det gick plötsligt inte! Jag kände inte för att syrran ska komma tillbaka till sin lägenhet och upptäcka att ett glas, en diskmedleshållare, telefonen OCH internet var ett minne blott. Jag kröp runt och petade på alla sladdar och dosor jag kunde hitta eftersom det inte kunde bli värre. Och plötsligt kunde jag hålla med min mor om att det naturligtvis inte var hennes fel att min dator slutade fungera när hon bara dragit ut en sladd -självklart var det mitt fel. Även om jag vid tillfället befann mig över 20 mil därifrån. Det sista jag gjorde var att diska morgondisken. Då gjorde jag sönder YTTERLIGARE ett glas!

Det var länge sedan jag hade en sån här period där allt jag rör vid går sönder. Det är alldeles precis två år sedan. Då gick allt sönder. Särskilt nya, dyra och viktiga saker som gitarrer, klockor och förhållanden...

Det är dyrt att vara olycksdrabbad. Och tidskrävande. Och energitömmande. Och tråkigt.

mitt liv känns som en karusell som virvlar runt alldeles för snabbt
och jag kan inte få den att stanna
jag har själv köpt biljetten och satt mig i vagnen
och jag tjöt av skratt strax innan jag började må illa

den glada melodin har hakat upp sig
och skriker hysteriskt i mina öron
jag behöver lugn och ro
en stillsam öl och salta popcorn

och mitt i allt detta lyser dina bruna ögon
och får mitt inre att börja brinna
dina andetag är det lugnaste jag vet
och får min karusell att långsamt tappa fart

Magsjuka härjar runt knuten och jag bestämde mig för att bunkra upp med det som Karlsson på taket kallar för Kuckelimuckmedicin ifall den skulle välja mig som nästa offer. Tove Jansson har samlat några alster i en volym med titeln "Allt som är gott är bra för magen" och med de orden klingande i mina öron tog jag cykeln genom byn för att göra helgens konsumeringsuppdrag.

Egentligen var det toapappret som lyste med sin frånvaro som fick mig att komma ur dagens seghet och bege mig mot bebygda områden. Jag har dessutom försökt göra paj i några dagar, men äggen tar hela tiden slut och senast de tog slut var i morse när jag gjorde min frukostomelett.

Jag hade ingen som helst uppfattning om tid och rum, men när konsumpersonalen låste dörren mitt framför näsan på mig så att jag inte kunde komma in så förstod jag att timmen var slagen. Det var bara att bege sig till den andra affären som finnes i byn.

Väl inne i affären plockade jag på mig saker som jag skulle ha till mina ägg. Men väl framme vid ägghyllan stannar mitt konsumerande av sig. Jag kan inte se skymten av några ekoägg någonstans! Då flyger Evil i mig och jag stegar fram och hugger närmaste personal. Jag frågar inte OM de har ekologiska ägg. Jag frågar VAR de behagat placera dem eftersom de inte syns till bland de andra äggen? Det blev en ganska lång utlÄGGning om att de nog hade haft ekologiska ägg någon gång och blabla

Naturligtvis ledde inte konversationen till att några ekologiska ägg infann sig i affären, men jag hade i alla fall följt min skyldighet som konsument och visat mitt ekologiska intresse när det gäller ägg. Vissa dagar känns t.o.m. vardagsval som oövervinnerliga hinder och nu var mitt val oekologiska ägg eller inga ägg över huvud taget. Efter en stunds velande vann hjärtat och jag tågade ut ur affären med famnen full av varor, men utan några ägg. Tyvärr utan toapapper också...