elvalina

Tankarna är i kaos mitt i mitt elldeles egna universum av vakuum och jag är inte rädd för ensamheten eller storheten eller evigheten. Jag är rädd för ondska och likgiltighet och avund. Jag äger bara mitt hjärta och om jag blir vad jag äger så är jag rik, men sårbar... Sårbarhet gör det möjligt att älska, men jag har bara varit kär i kärleken själv och aldrig älskat på riktigt. Så då kanske jag inte är så naken och sårbar som jag önskade? Vi klamrar oss fast vid det som vi tror ska göra oss lyckliga. Och vi jagar lyckan så intensivt att vi glömmer att leva. Jag vill blunda för det som är hemskt, men om jag vågar öppna mina ögon så får jag kanske ett ögonblick i min hand. Ett ord på min tunga och tankar som vågar känna. Doften av liv...